AI - Dikter
AI som spegel: Att låta maskinen skriva mina ord
Att leva med afasi och apraxi efter en stroke innebär en ständig kamp för att hitta rätt ord, rätt tonfall och rätt struktur. Språket, som tidigare var en självklar del av min vardag, blev plötsligt en utmaning. Som en del av mitt tvååriga rehabiliteringsprojekt har jag börjat experimentera med något oväntat: att låta AI skapa dikter utifrån mina tankar.
Varför AI?
Det kan verka märkligt att ta hjälp av en maskin för att uttrycka mänskliga känslor, men för mig har det varit en väg till hjärnvila. När min egen hjärna är för trött för att forma meningar, kan AI fungera som en förlängning av mina tankar. Jag ger AI:n teman som återhämtning, fuga eller det tysta andetaget. Genom att se orden ta form på skärmen slipper jag den kognitiva pressen att prestera, samtidigt som jag kan kontrollera det kreativa flödet.
En del av rehabiliteringen
Detta projekt handlar inte om att låta tekniken ta över, utan om att hitta nya vägar för hjärnan att kommunisera. Att läsa dessa dikter – som bär på mina egna motiv men med en struktur jag själv inte orkade bygga – är en form av självläkning. Det hjälper mig att bearbeta strokens konsekvenser utan att den blir ett hinder för det konstnärliga uttrycket.
Ett experiment i ständig utveckling
Detta är bara början. Att koda min hemsida, administrera mina servrar och nu utforska AI-poesi är sätt att bygga nya banor i hjärnan. Varje dikt som skapas är en påminnelse om att även om språket har förändrats, så finns berättelsen kvar. Jag kommer att fortsätta dela med mig av dessa dikter här på sidan, i hopp om att de kan ge samma känsla av ro och reflektion som min musik.