Hjärntrötthet

Solen står lågt mot köksfönstret,
en stilla punkt i det oändliga rummet.
Kaffekoppen har svalnat,
dess yta är en spegel för det som inte längre rör sig.

Jag sitter här, en ö med avstängda broar.
Tanken försöker korsa sundet,
men orden vänder om vid stranden,
tyngda av en osynlig arkitektur.

Plötsligt öppnar sig väggen.
Utanför står skogen i sin djupa tystnad,
varje barr bär på en egen, orörlig tyngd.
Det är inte tomhet,
det är en annan sorts närvaro.

Som när ett tåg stannar mellan stationer
och kupén fylls av en märklig, ljus klarhet.
Resenärerna sitter kvar,
medan världen utanför andas in,
och tiden blir en vit duk,
där allt brus har lagt sig till ro.

Här finns inga krav.
Bara ljuset som vilar på bordet,
en skör och stilla hamn.