Nya vägar

För två år sedan förändrades något i min hjärna. Ett antal mindre infarkter tog med sig en liten bit av den  en bit jag inte kan se, inte kan peka på en röntgenbild och säga "där", men som jag märker varje dag när jag letar efter ett ord, en rörelse, en tanke som brukade komma av sig själv. 2018 r fick jag också beskedet om 2 olika cancer. Två saker på en gång, båda av det slag som får världen att krympa till ett väntrum en stund.

Det är en artikel om vad jag gjorde medan jag väntade på att se vad som skulle hända  och vad jag fortfarande gör.

Ett personligt projekt, inte ett mästerverk

Jag vill vara tydlig med en sak från början: det här är inte ett försök att göra den bästa sidan eller den bästa musiken som finns på internet. Jag har ingen ambition att tävla med någon. Projektet handlar om något mycket enklare och mycket svårare på samma gång  att hitta nya vägar i en hjärna som har tappat några av de gamla.

När en del av hjärnan försvinner försvinner inte bara funktionen som satt där. Det som återstår måste lära sig om, hitta omvägar, bygga nya kopplingar där de gamla en gång fanns. Ingen har gett mig ett facit för hur man gör det. Så jag bestämde mig för att bygga mitt eget facit, med de verktyg jag redan hade i händerna: kod och musik.

Servern som blev min verkstad

Jag sköter en egen VPS-server. Ingenting dramatiskt — men att hålla den vid liv, uppdaterad, säker, kräver att jag håller ett stort antal detaljer i huvudet samtidigt: konfigurationer, loggar, rättigheter, vad som hänger ihop med vad. Det är precis den sortens uppgift som en skadad hjärna gärna tackar nej till, eftersom den kräver ordning och den typen av arbetsminne som inte alltid infinner sig av sig själv längre.

Jag bygger sidorna i handkodad HTML5. Inga tunga system, inga genvägar som gömmer logiken för mig jag vill se varje tagg, varje struktur, för det är i det synliga, konkreta arbetet som jag märker om jag tappar tråden. Att skriva en sida för hand blir ett slags tyst träningspass: hitta strukturen, hålla den i huvudet, sätta ihop den, se om den håller. Om den inte gör det får jag gå tillbaka och hitta en ny väg in i problemet. Det är exakt den övningen jag behöver, fast förklädd till webbutveckling.

Musiken som andra rummet

Sedan 1985 har jag komponerat musik, under namnet Kjells Theory, och det arbetet har inte tagit slut det har snarare blivit viktigare. Jag skapar lugna, ambienta ljudlandskap, långsamma och lagrade, och jag skriver fugor i en äldre, strängare tradition. Två väldigt olika sätt att tänka i toner, och jag tror att just den skillnaden är poängen.

Ambientmusiken kräver tålamod och känsla att lyssna sig fram, låta ett lager andas innan nästa läggs på. Fugan kräver något helt annat: struktur, matematik nästan, stämmor som ska följa varandra enligt regler som inte förhandlas. Att växla mellan de två är som att växla mellan höger och vänster hjärnhalva, om man ska tro på den gamla, lite för enkla bilden av hur hjärnan är indelad. Jag vet inte om det är vetenskapligt korrekt. Jag vet bara att när jag inte kan hitta vägen i den ena formen, hittar jag den ibland i den andra.

Varför jag berättar det här

Jag skriver inte det här för att bli beklagad, och inte heller för applåder. Jag skriver det för att lägga ord på något jag har gjort tyst: ett tappert, envist, ganska ostädat försök att bygga om en hjärna med de verktyg som råkade finnas i mitt liv redan innan den blev skadad. En server. Kod. Toner.

Om två år till kanske jag ser tillbaka på det här och tycker att projektet var naivt, eller kanske ser jag att det faktiskt ledde någonstans. Just nu vet jag bara att varje sida jag bygger och varje fuga jag skriver är ett bevis på att vägen dit fortfarande går att hitta  om än en bit längre bort än den brukade vara.