När viljan finns men vägen är borta: Min upplevelse av apraxi

Att leva efter en stroke innebär många osynliga utmaningar. En av de svåraste och mest frustrerande för mig är apraxi.

För den som inte vet kan det bäst beskrivas som ett glapp. Det är ett glapp mellan vad min hjärna vill göra, och vad min kropp faktiskt gör. Huvudet har en glasklar ritning, men händerna har glömt hur man håller i verktygen.

Tanken är snabb, men handlingen tar stopp

När jag ska göra något – som att starta ett datorprogram, skriva en text eller ordna med vardagliga saker vet jag exakt vad målet är. Min vilja och min intelligens är precis som vanligt.

Men när jag ska omsätta tanken till praktisk handling händer något på vägen:

• Kedjan bryts: En enkel handling består egentligen av många små steg i en kedja. Vid apraxi bryts kedjan. Jag kan fastna på det första steget, eller tappa bort vilket steg som kommer sedan.

• Kroppen tvekar: Det känns som om signalen från hjärnan skickas ut, men fastnar i luften innan den når mina händer.

"Det är som att titta på en dörr som man vill öppna. Man vet precis vad en dörr är, man vet att man vill gå ut – men handen förstår inte hur den ska gripa tag i handtaget."

Kampen mot hjärntröttheten

Att ständigt behöva tänka ut varje litet moment som tidigare gick på autopilot tar enormt mycket energi. Saker som förr tog sekunder kräver nu full koncentration.

Denna ständiga ansträngning leder snabbt till en djup hjärntrötthet. När tröttheten sätter in blir det ännu svårare att hitta vägarna i hjärnan, och frustrationen kan ligga nära till hands.

Att hitta sina egna genvägar

Även om apraxin gör vardagen krånglig, lär man sig att hitta nya sätt att leva.

• Jag tar en sak i taget.

• Jag skalar bort det som är för komplicerat.

• Jag låter saker ta den tid de behöver.

Det handlar inte om brist på vilja. Det handlar bara om att min hjärna måste bygga helt nya vägar för att nå fram till målet. Och på de nya vägarna måste man få gå i sin egen, lugna takt.