Vila efter sjukdom

Kroppen har varit ett fartyg i storm,
nu ligger den för ankar i tyst vik.
Febern har lagt sig som dagg efter natt,
och blodet går sin långsamma, varsamma gång
tillbaka till stilla vatten.

Ljuset genom gardinen är mjukt som mjöl.
Ett moln driver förbi utan brådska,
som om tiden själv hade lärt sig
att gå barfota.

Jag lyssnar på mitt eget hjärta —
det slår som en klocka i ett övergivet kapell,
utan oro, utan krav,
bara närvaro.

Det finns en lycka i att vara svag,
att låta cellerna tala om
allt de burit och överlevt.
Vilan är ingen tomhet.
Den är jorden som sätter sig
efter ett regn.

Snart reser jag mig igen,
med andra ögon,
tacksam som ett träd
efter en lång vinter.

AI Dikt